Jag stöter ofta på människor som tycker att det är lite.... udda att jag cyklar ca 30 km t.o.r. till och från jobbet varje dag. Det är inte så att de uttrycker det rakt ut, men jag märker att det uppfattas så. Lika många blir imponerade och tycker att jag är "duktig". Arbetskamraterna följer med intresse min cykling, och jag får ofta svara på frågan om hur cykelturen till jobbet varit, och om jag verkligen cyklat idag när det varit så kallt/blåsigt/snöigt/regnigt etc.
Alla ovanstående reaktioner är en konsekvens av det faktum att bilkörande har blivit normen för hur man ska transportera sig, och att cykla ses som något avvikande, ja t.o.m. ett hot mot bilnormen. Denna inställning hos människor är ett nog så stort hinder för människor som vill cykla mer som brister i infrastruktur för cykel.
Jag försöker bemöta alla kommentarer vänligt även om jag blir irriterad ibland, och kan komma med någon syrlig motfråga. Om man vill vara ambassadör för ökat cyklande måste man ha tålamod. Det jag har svårast att förlika mig med är de som tycks tro att det är en uppoffring att cykla. I själva verket är det ju precis tvärtom. Förutom det uppenbara, att jag sparar pengar som jag kan lägga på annat så mår jag mycket bättre de dagar jag cyklat. Jag får igång kroppen, jag är mer avslappnad efter en lugn cykeltur där jag i stort sett slipper den hetsiga biltrafiken, och jag får en naturupplevelse varje dag.
Jag börjar mer och mer inse att det största hindret för den som vill cykla kanske inte ligger på infrastrukturplanet, utan på det psykologiska. Att gå emot de normer som gäller i samhället är något som de flesta drar sig för. Om normen är att man ska köra bil vid sträckor längre än 3-4 km kommer de flesta att göra så, oavsett hur korkat det är att kasta pengar för att få sitta instängd i en plåtlåda och svära varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar